Om en tjejsegling i Västindien – och Coronautbrott

Fick frågan sent i höstas – kan du vara skeppare på en av båtarna på vår Västindieneskader?

Behövde inte lång betänketid för att tacka Ja!

Avresa planerad till 13 mars och vi skulle vara åter hemma den 28 mars. Men så blev det inte…

I början av mars kom varningssignalerna om corona och osäkerheten om vi skulle komma iväg blev större och större ju närmare avresedagen vi kom. Men, inga avrådanden från UD kom och vi reste iväg – 43 glada och förväntansfulla kvinnor som skulle inta 5 stora segelbåtar i Martinique.

Fredag 13 mars

Vi landade på Martinique på sena eftermiddagen och bussades till våra båtar, ”min” båt var en Beneteau Oceanis 51.1 bara några månader gammal – så fin! Ombord var vi 9 kvinnor som skulle tillbringa två veckor tillsammans.

Gemensam middag (god sådan) på restaurang i hamnen!

Lördag 14 mars

Förmiddagen ägnas åt uppackning för alla samt åt utklarering samt genomgång av båtarna för mig och övriga skeppare. Vi skulle lämna den franska kolonin Martinique senare och enklast var att klarera ut i Martinique. En kort etapp sedan till St Anne och svajankring i den stora viken. Bad och teambuilding ombord – härligt gäng!

Söndag 15 mars

Vi lättar ankare för en seglats på ca 40 distans mot Soufriere på St Lucia. Vindarna är snälla mot oss idag då vi lär oss känna båten, dyningarna från atlanten är också behagliga. Framme i Soufriere ankrar vi mot en boj i viken. Medan tjejerna ombord tar sig ett dopp och påbörjar middagen, åker tre av oss skeppare in till ”staden” och klarerar in oss – en onödigt tids- och personalkrävande uppgift… Vi svalkar oss efter denna övning med resans första Ruhm punch.

Upptäcker under dagen att man missat att fylla färskvatten i vår båt innan avfärd, och att vi inte får igång watermakern.

Måndag 16 mars

Medan tjejerna ombord åker på utflykt med lerbad och vattenfall, ägnar jag dagen åt att få hjälp med de fel vi hittat ombord samt att gå in i hamn och fylla färskvatten. Och naturligtvis åt bad – fantastiskt vatten, så klart!

Nu har vi vatten, fungerande watermaker och korrekta instruktioner hur man startar både denna och det stora elverket som finns ombord. Vi får dessutom order om att köra båda dessa minst 2 timmar varje dag. ACn är fortfarande lite ”lynnig” men vi enas om att det inte är något vi egentligen behöver.

Tisdag 17 mars

En lång etapp – ca 55 distans – till Bequia, dit vi anländer på sena eftermiddagen. Hyfsat bra segling, önskade kanske lite mer och bättre segel. Båten är utrustad med vanligt storsegel samt en liten självslående fock. Gillar dock båten – mycket! Trevlig, lättseglad och bra balans!

Inklarering tillsammans med 2 andra skeppare innan resten av besättningen får gå iland (en regel som alltid gäller).

På kvällen är det gatufest i staden och de flesta på båtarna åker in och deltar i denna – kul och spontant inslag.

Under hela resan får vi spridda nyheter om att man från UD nu avråder från resor till utlandet, vi har kontakt med UD som säger ”njut, vi ser till att ni kommer hem när det är dags” – men sedan efter ett par dagar ändrar sig och meddelar att ”ni får ta er hem på egen hand, vi har inga möjligheter”, något vi förstår med tanke på hur utvecklingen eskalerat med smittspridning.

Vår researrangör håller oss bra uppdaterad också, och just denna kväll får vi första varningen om att vi kanske måste vända tillbaka mot Martinique tidigare än planerat. Alla ombord och de som planerat dykning i Tobago Cays (vår nästa destination) speciellt, blir oroade såklart.

Onsdag 18 mars

Nu på morgonen kommer beskedet vi inte ville ha – omedelbart tillbaka till Martinique, man förväntar sig att alla gränser stängs inom kort och vill att vi ska vara tillbaka inom den franska kolonin innan detta sker. Vi har ca 100 distans tillbaka till Martinique – och motvind!

På skepparmötet denna morgon beslutar en enhällig skeppargrupp att låta samtliga få förmiddagen att njuta av vackra Bequia och kanske shoppa lite souvenirer innan vi sätter segel norrut igen.

Väldigt besviken besättning inser dock att vi inte har något val.

Vi lämnar Bequia strax efter lunch och sätter segel mot St Lucia igen. Eftersom vi kommer iväg sent så blir det också mörkersegling under en stjärnklar himmel, något som besättningen (och jag) tycker är underbart. Vi hittar en boj i en liten vik och ankrar (utan att klarera in denna gång). Planerar tidig avfärd nästa dag, så snart det börjar ljusna.

Klee

Klee

Torsdag 19 mars

Kliver upp och förbered att lämna viken på St Lucia vid 05.30 på morgonen. Bara jag och en av besättningen (min hyttkompis och ”co-skipper” Anna) är vakna när vi får nytt besked från researrangören – ”ta det lugnt, ni har ingen brådska”…?

Vad gör vi nu då? Efter en kort överläggning med en av de andra skepparna beslutar vi ändå att gå mot Martinique, ett beslut som visar sig vara rätt lite senare. Vi seglar i hård bidevind och stora dyningar, stöttar emellanåt med motor för att slippa kryssa denna långa etapp.

Vi ser en val, om än på håll, som sprutar en hög kaskad av vatten ovan ytan.

Vi ankrar vid St Anne på Martinique på sena eftermiddagen. En av de andra skepparna och jag tar gummibåten in till hamn för inklarering och möts av en oväntad situation. Vi som kommer två i gummibåten blir fullkomligt uttittade – man får nu bara vara en person i gummibåtar och endast en i taget får gå iland. Allt är avspärrat med rödgula plastband, allt är igenstängt utom inklareringskontoret (där vi naturligtvis inte får gå in tillsammans) och en mindre mataffär.

Nu får vi nytt besked – vi kan segla runt i de vatten som tillhör Martinique under några dagar innan vi ska resa hem planerat hemresedatum. Redan några timmar senare kommer ytterligare nytt besked om att vi är ombokade till att flyga hem lördag kväll 21 mars. Några ombokade biljetter ser vi dock inte av.

Fredag 20 mars

Nu orkar inte watermakern försörja oss med vatten längre, så vi gör ett kort besök i Le Marin-hamnen för påfyllning. Döm om min förvåning när jag får veta att jag inte får köra båten in till bryggan själv…? Hamnen skickar ut en person som kliver ombord och kör åt oss. (Min hyttkompis, som blir mäkta irriterad av detta, passar på att tala om för denna person att jag minsann kan bättre än honom! – tack för detta bästa Anna!)

Vi fyller vatten och går sedan tillbaka till St Anne där vi nu har en dag på oss att göra slut på förtäring som skulle räcka en vecka till för 9 personer. Vi badar och leker och skrattar mitt i den udda situationen. Vi får inte gå iland, poliserna patrullerar både med helikopter och med båt. Några ur besättningen beslutar sig ändå för att åka in till en närliggande strand, men blir raskt ivägkörda därifrån.

Vi hittar svenska långseglare, ett par, som ligger i St Anne och som får ta emot all förtäring (mat och dryck) som vi inte kommer att ha användning för. Detta par har varit ute i ett år och planerar ytterligare 1.5 års segling, men ligger nu i karantän i St Anne.

Lördag 21 mars

Vi ska vara tillbaka i hemmahamnen Le Marin med båtarna senast kl 14, så vi försöker njuta av de sista timmarna. Vi badar, snorklar och solar!

Denna gång får jag minsann köra båten ända in och lägga till själv (kort om personal och med Annas utskällning i friskt minne vågade dom väl inte annat).

Bussen hämtar oss och så påbörjas resan hem, 6 dagar tidigare än planerat.

Söndag 22 mars

Landar i Paris på Orly (inrikesflyg från Martinique) och tar bussen till Charles de Gaulle-flygplatsen för sista flighten hem. Men – endast tre av tjejerna är inbokade på denna flight enligt Air France-personalen. Stor förvirring uppstår! Många samtal senare inser vi att vi blir kvar i Paris till nästa dag. Då infinner sig nästa problem, nästan alla hotell är stängda. Efter en hel del rundringning får vi till slut tag på hotellrum till alla.

Alla restaurangen på flygplatsen är dock stängda så vi har inte fåt något att äta på hela dagen, så när vi checkar in på hotellen är det mat som gäller. Men även dom har stängt sina restauranger. Pizza och öl kan ordnas – och detta smakar ljuvligt att äta på hotellsängen när den väl kommer!

Även i Frankrike måste man gå en och en, och poliser syns överallt för att övervaka.

Måndag 23 mars

Landar på Arlanda där allt är öppet och det ser ut precis som vanligt! Efter det vi varit med om känns detta konstigt men väldigt skönt!

Denna resa har gett nya härliga vänner och en dröm om att åka tillbaka och få segla hela etappen som den var tänkt.

Eva – skeppare på S/Y Klee

Ordförande i Beneteau-klubben

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.